Står i min första utmaning riktiga utmaning som tillfrisknande beroende. Hade ett möte med min nya chef idag (tisdag) då firman jag jobbar påblivit uppköpt och hen vill lära känna de nya anställda. Har bävat inför detta möte och drömde inatt om det ganska stressat. Detta då jag bestämt mig för att vara ärlig och berätta om den resa jag påbörjat i mitt tillfrisknande- alternativet hade varit att dölja det jag går igenom och att inte äga det- och det fanns faktiskt inte på kartan. Favorit-Kalle äger det han går igenom- hur jobbigt det än må vara och vad konsekvenserna blir.
Var där i innan överenskommen tid imorse och vi började ett väldigt bra samtal där jag tog baksätet i konversationen och berättade om mitt liv och vad jag gjort- droppade en kommentar om trauma och hen nappade senare med en fråga om det och jag fick chansen att berätta om vad jag går igenom och varför jag tror att jag hamnat där jag hamnat.
Effekten av detta hade jag inte riktigt kunnat förutspå- och kommer inte gå in på hur hen reagera då det inte är min sak att prata om- det var inte så illa som jag kanske får det att verka men jag misstänker att jag triggat en del fördomar och jag gick därifrån ganska ledsen om sanningen ska fram. Tror delvis att det var för att vi berörde mina djupaste trauman, men även att jag fick möta verkligheten och att berätta om något som ganska få människor kan relatera till och hur deras reaktioner kan tänkas bli. Det är såklart omöjligt att dela sin livshistoria och ens missbruk på 90 minuter och jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig skulle hända men allt som allt var det ett bra samtal och hen var så förstående en kan vara med tanke på de förutsättningar och de fördomar vi alla bär inom oss, baserat på de upplevelser och människomöten en haft.
Efteråt hade jag ärligt talat tanken att det kanske hade varit bättre att inte berätta, men jag vet att de tankarna bottnar i rädsla och magkänslan jag hade och fortfarande bär säger att jag tog rätt beslut att berätta detta.
Fick frågan om jag ville dela detta med resten av företaget på nästa månadsmöte. Min första reaktion var lätt chockad att säga att det kanske var förhastat att göra det så fort, men då jag inte vill styras av rädsla sa jag att jag är öppen för idén och hen sa bara om jag känner för det- helt utan press från hens håll. Vilket i retrospekt känns som en halvsanning (men inte en lögn) då jag oavsett de orden känner en press på mig nu. Kanske är det min egen, men oavsett vad så såg jag det ändå spontant i det ögonblicket (ganska överväldigad av olika känslor i min sårbarhet) och även nu några timmar senare när jag har smält allt lite som en möjlighet att växa.
-
När jag fortsätter att skriva detta inlägg en dag senare, så känner jag fortfarande att det finns ringar sant, även om det är av andra själ. För om jag tar bort mig själv ur ekvationen och inte självcentrerar mitt tänkande så kanske det finns någon annan som inspireras av att jag är ärlig med mitt tillfrisknande och den psykiska ohälsa jag självmedicinerat mot, och kanske finner en dörr att kliva igenom om jag öppnar den för dem. Vem vet. Jag har efter samtal med min sponsor (jag har en sponsor!! what?!) bestämt mig för att inte ta detta beslut nu utan känna in hur det känns och magkänslan säger åt mig att flöda. Vi får se hur det blir.
Det jag vet är att om jag ska göra detta, så är det inte för min nya chefs skull, eller min egen för den delen, utan för att det eventuellt finns någon annan med aktivt missbruk som jag eventuellt sår ett frö hos. Jag tror det är viktigt att prata om beroendesjukdomen och psykisk ohälsa, speciellt för oss män då självmordsstatistiken talar emot oss, men även för andra könsidentiteter och visa att det inte behöver gå så långt. Det finns sätt att laga det som är trasigt och att det finns andra som har gått igenom liknande saker.
Att berätta detta för alla på ett öppet möte är en risk vilket jag sa till hen när hen föreslog detta. Risken är att folk kommer ha fördomar, vilket min motpart i samtalet bekräftade med sina egna fördomar och sakerna hen sa på slutet. Jag gick som sagt från samtalet ledsen, och jag är idag fortfarande upprörd för att jag har fått erfara hur det känns att bli dömd på grund av fördomar, inte baserat på den person jag är. Om det är något jag inte står för så är det att dra människor över en kam. Det är en så fruktansvärd förenkling av saker och ting att jag blir förbannad av att bara skriva om det. Att få erfara detta personligen, vilket jag skamset som blond, blåögd man uppväxt med ganska bra standarder jämfört med MÅNGA av mina vänner och människor jag träffat (för att inte tala om människor jag inte träffat) kan erkänna antagligen är första gången jag på riktigt kan relatera, kändes riktigt pissigt.
De jag samtalat med om detta har instämt i mina känslor men jag avser att fortsätta axla detta och gå med ryggen rakt. För jag är så mycket mer än en “missbrukare”.
En idé som hjälpt mig enormt under detta är den om att inte fastna i identifikation med något jag gör. Alltså, jag identifierar mig inte med idén som en “beroendepersonlighet”- utan knarket är något jag använt som en krycka, och nu kan jag vandra utan denna krycka och har metaforiskt använt den som virke till min inre eld och motivation framåt som kreativ juice- bl.a. till denna blogg och andra projekt jag pysslar med.
Det jag säger till mig själv nu är att jag inte håller på med droger längre, jag visualiserar inuti hur jag lagt det bakom mig. För det är sant. Jag behöver de inte längre. Jag har under tiden som aktiv missbrukare gjort en hel del jobb på mig själv och har lärt mig mycket om mig själv. Men tiden för självömkan och sårslickande är förbi.
Vi är så mycket större än de idéer och ord vi identifierar oss med, och vi kan välja dessa och har kraften att göra de förändringar för att förverkliga det vi vill ska hända, om vi ger oss själva en ärlig chans. Det tror jag helhjärtat på, och alla gör vi “misstag” på vägen (eller tillfällen där vi lär oss?)
Den som påstår något annat vill jag påstå att den lever med vanföreställningar!
Dagens bild är min favoritkonstform Kintsugi från Japan där man lagar keramik som gått sönder med guld, vilket för mig blir som en symbol för alla oss som är lite trasiga inuti och vår potential och skönhet när vi tillåter oss själva att läka.
Ha en ypperligt jävla fin kväll kära ni.
Från mitt hjärta till ditt,
Karl
Tack Kalle! Fördomar och dömande....svåra grejer - och ypperliga tillfällen att se sig själv utifrån, förstå att man kan gå rakryggad vidare och fortsätta leva sin sanning, om än det sved till en stund. Jag älskar din bild, vacker symbol. Heja!
🙏