Svarta hål & o/tacksamhet

Lär mig kryssa tacksamt över otacksamma hav och pekar ljusets långfinger mot dess svarta hål, eller va?

Älskar havsmetaforer.

Älskar inte att vara tjurig och stressad, eller att ha en förkylning som inte vill försvinna. Eller att ha haft en allergisk reaktion på kreatin som fortfarande kliar. Är glad att den värsta klådan är borta åtminstone.

Har funnit mig själv oerhört tjurig på sistone. Missnöjd trots ett nytt jobb jag trivs på. Omständigheterna innan gör att jag haft svårt att vara mig själv. Svårt att vara just tacksam och jag har vetat om det, och som lite för självmedveten och som en f.d. people-pleaser, slår jag då på mig av dålig vana. Tunnelseende deluxe.

Så här ligger jag och glor på TED-talks om just tacksamhet. Det påminner mig om saker jag redan kan och vet. Att stanna till, fundera över vad jag har att vara tacksam över, se mina möjligheter, och sen gasa på igen.

Det är svårt men jag vet att det går. Annars hade jag inte suttit här och skrivit den här texten. Svårt känns det och jag känner fortfarande sorg över det förhållande som inte blev som jag hoppats. När jag målat upp en så tydlig bild av framtiden inuti och den totalkraschar är det svårt att känna hopp. Men jag känner under denna sorg hopp att det beslut jag tog, ur kärlek för mig själv, som trots hur olycklig det fick mig att bli kommer leda till något bra. Tids nog. För här snart en kvarts år senare gör det fortfarande väldigt ont, och ensamheten gör sig just nu påmind, lite för ofta. Även om jag har människor runtom mig känns det oerhört tomt stundvis.

Såklart har jag (ur ytterligare ovana) försökt att gasa ifrån dessa känslor och race:a vidare framåt men en läxa jag behöver lära mig och integrera är tålamod. Att skynda långsamt. För jag har inte bråttom någonstans, men just nu är här och nu en svår plats att vara på.

Intalar mig själv att när jag nitiskt jobbar på mina låtar, att känslorna hanteras. Det är en halvsanning. Jag behöver hålla dem i mig. Låta dem kännas, även de jobbigaste, och att låta dem passera hjärtbalken så att de inte fastnar inuti mig och gör mig bitter, som i sin tur leder mig tillbaka till otacksamhet. Jag har ingen lust att vara där ärligt talat så jag får finna mig i denna känslans uppförsbacke tills det går nerför igen. Vilket jag vet att det kommer göra.

Hela världen verkar vara i total motvind och gungning å andra sidan. En dag senare är jag fortfarande tjurig och ledsen, och ser Greta som blivit släppt från hennes “flottilj” (vilket betyder: ett militärt förband, vilket jag tycker är märkligt när de seglar för fred?) Hurusom så är världen polariserad. Människor hatar varandra till höger och vänster och polariserar världen ytterligare.

Vet faktiskt inte vad lösningen är, men det är inte det vi sysslar med. Motstånd implicerar någonstans att det vi motstår existerar och kommer att fortsätta existera, och kanske är vi i en evig loop av lidande som buddhisterna är inne på med sitt koncept om Samsara, eller så är vi inte det och kan faktiskt sätta stopp för all denna totala jävla galenskap. Men någonstans börjar det inuti oss själva. Inuti mig.

Min inre konflikt. Mitt mörka hål av tomhet som jag nu får sitta med i min ledsamhet och blicka in i.

Vad är det som döljer sig där?

Är det jag?

Eller är det Gud?

Satan?

Spaghettimonster?

Är det som svarta hål i rymden?

Om jag dyker in i mitt svarta hål vart hamnar jag?

Kanske finns där ännu mer ordbajs som bara väntas på att upptäckas och spys upp här i monologform. Kanske döljer sig där fler insikter om livet att dela med de krigare som läst såhär långt.

Oavsett vad som döljer sig där tror jag det är nyttigt att stanna upp, blicka in och ifrågasätta oss själva. Precis lika viktigt som det är att anamma förmågan att pausa, och fundera över vad vi är tacksamma över.

Varför gör jag det jag gör?

Svaret på den frågan är främst två saker. Att läka mig själv, och att hjälpa andra att läka sig själva. Följden av detta tror jag är en värld som är i större harmoni med sig själv.

Dock verkar det finnas krafter i denna värld som vi får lov att kalla demoniska hur ateistiska vi än är i vårt avlånga och penisformade land. Saker jag hört beskrivas och som jag sett på film själv går inte att förklara på något annat sätt.

(Här hör jag ursäkten “mänsklig natur” eka, men det är jag av bestämd uppfattning, som jag skrivit om tidigare, att det är en extremt dålig ursäkt att bete sig som skit)

Hur fan kan vi behandla andra så illa och värdera mänskligt liv så lågt? Det är som att otacksamheten nått sin yttersta extrem. Att vara så pass självrättfärdigad att vi kan ta andras liv och inte känna någon minsta skam eller känsla av felagerande är ytterst jävla skevt i min mening. Spelar ingen roll vilken sida av diverse konflikt vi nu väljer att stå på.

Jag ser dock inte Greta stå upp för de miljontals människor jag nämnt tidigare i Kongo som dör där vi utvinner mineraler för att vi i vår cyberpunk-västvärld ska kunna existera. Kanske är hon inte medveten, eller så är det inte en konflikt aktuell nog.

Greta åsido, som om hon genuint står för det hon gör så har vi fegisarna på Flashback som spär på min sorg jag befinner mig i. Folk sitter och tycker saker online de aldrig vågat säga till någon i verkligheten och kallar det yttrandefrihet. Vad som är troll och inte kan jag ärligt talat inte svara på men jag misstänker att det är en jävla propagandakalops från alla olika håll samtidigt. Där människor önskar död åt alla muslimer, judar, sossar, borgare eller vad det nu må vara.

Ytterst sällan, om ens någonsin, har jag läst en resonlig kommentar på i detta yttrandefrihetens online-Mekka. Är vi alla vilseledda av demoniska krafter?

Eller vart är helgonen?

Så kommer jag på ännu en sak jag bara kan hävda min sorg över. Katolska kyrkans påve (i den diskordanta kyrkan är alla som vill vara påvar, så även jag. Dessutom är jag självutnämnd profet i den objektiva sanningens namn) har helgonförklarat någon nisse som “Guds influenser” och jag undrar- är denna världen ett sorgligt och sadistiskt jävla skämt?

Tecknen tyder ju på det många gånger.

Sen träffar jag människorna som säger eller påverkar mig rätt in i hjärtbalken. Eller hör musiken som påverkar mig på ett sätt jag med ord inte kan förklara, eller läser någon rad som träffar mig rakt mellan ögongloberna och lyckas penetrera rätt in där i min solipsistiska centerpunkt, och lyfter mitt medvetande nån millimeter till, som rusningstrafiken dagen efter drar ner en kilometer dagen efter.

Märkligt detta liv. Sorgligt, åtminstone just nu, för mig. Ännu mer så för så många fler än mig.

Så jag ämnar att ur mina egna privilegium utöva tacksamhet i största möjliga mån. För de sakerna jag har att tacka för är många, även om jag i det tunnelseende jag befunnit mig inte aktivt utövat detta.

Men verklighetstunneln som idé-entiteten Karl Green tolkar livet genom är för-alltid-anpassningsbar. Den flödar lika fritt som tårarna ur mina ögon när sådana passar på att titta fram, eller som regnet från himlen som alltid till slut faller ner.

Gamla koncept förbränns och pruttas ut, nya idéer absorberas, bryts ner och integreras.

Något jag är tacksam över, är att jag under min helg förrförra veckan (efter allergisk reaktion och klåda vi inte behöver gå in på i detalj) där jag i det värsta fysiska jag upplevt ändå hittade en inkörsport till jazzens värld som jag tills då inte känt något alls intresse för.

Inte nonsensjazz där alla runkar sina instrument i vulgärt vansinne, utan den andra, bra jazzen. Såklart. Så för min egen skull kommer jag damma av klarinetten och den där boken jag köpte för att i leka med toner.

Gud vad lång denna text blev, vi slutar här. Det känns lite bättre nu.

Vad är du tacksam över i ditt livsmotvind?

Önskar dig och resten av våran planets medresenärer all möjliga medvind.

I kärlek,

Eder,
Karl