Hade ångest häromdagen, men var senare samma afton löjligt upprymd. Äntligen hade jag fått huvudet ur ärslet och sett till att bara släppa en jävla låtajävel. Fint synkade det med en annalkande solförmörkelse vi hade om man gillar sånt dära trolleri.
Har haft en del låtar jag suttit på som känts nästan klara. NÄSTAN. Insåg denna morgon (efter en kraftfull jävla meditation igår på harmoni-expo) att det fan är dags att släppa dessa och sluta tramsa. Jag kommer aldrig att bli helt nöjd så det är bara att ladda kanonhelvetet och skjuta. Lite som när jag skriver dessa inlägg eller spelar in poddavsnitt- jag undviker att läsa igenom dessa för att jag vet med mig att perfektionisten inuti tenderar att fastna i en vilja att göra det liiiiite bättre. När det lika gärna får duga som det är, hur jävla mycket bättre kan det bli och hur mycket tid lägger jag på en liten justering?
Ta poddandet som exempel (som kommer släppas när stjärnorna står i optimal formation i en framtid nära dig), min motpart T lyssnar alltid igenom dessa efteråt medans jag inte gör det. För jag vet med mig att jag har dessa vansinnestendenser att sönderanalysera och slå på mig själv över misstag och så vidare, så det jag beslutat att göra är istället att ha tillit till att det blev bra nog. Eller Good Enough för att hinta åt lite mer guld som kommer i samma framtid nära dig jag redan snackat om.
Min inre perfektionist är en käpp-i-hjulet-sättande demon. Vi kan kalla henne Shakira för att röra om i genusgrytan och ta något som inte är mitt biologiska kön i dessa könslags-tider. Dessutom ska hon också enligt en snabb googling vara en perfektionist så det är perfekt. Min inre Shakira-Demon. Jag älskar och hatar henne. För tack vare perfektionisten tenderar saker att bli bra då jag vill att det jag gör blir så bra som möjligt, men samtidigt är det oerhört lätt att fastna i en låtsasbild av vad saker faktiskt är, som en bugg i [[ÄR]]/[[BÖR]]-systemet.
Gick en online-kurs nyligen, där talades det om “commited consistent imperfect action”, alltså hängivna, konsekventa, imperfekta handlingar. Att det inte handlar om att rörelsen ska vara perfekt, utan om att röra sig framåt. Aja, hursomhelst.
Hade haft ångest sen jag åkte från J, fattade inte varför men misstänkte att det hade att göra med meditationen jag deltog i på Harmoni-Expo som var som en kosmisk tennismatch där mitt ego var bollen. Smashad hit, och smashad dit.
Är oerhört tacksam för den upplevelsen, köpte dessutom en tavla från Malin som höll i detta. (Länk till hennes hemsida finner ni genom att klicka ((HÄR)) Hon höll låda med oerhörd intensitet vilket gjorde att även en snabbtänkare som jag blev bortdribblad intellektuellt, och det var verkligen det som behövde hända. Jag behövde komma ur min egen väg för en liten stund för att kunna öppna upp för det som finns därbakom om jag bara släpper fram det. Låter säkert flummigt, och det är det på ett sätt, men jävlar-i-mig vad kraftfullt det blev för mig. Genom att dribbla bort mig själv i denna meditation kunde jag också göra det med musiksläppet tänker jag.
Så är exalterad. Fått feber igen men är exalterad ändå. Min första låt är på väg till de flesta streamingtjänster en kan hitta. Detta är mitt elektroniska IDM/EDM/Techno/Synthwave/Industrial-projekt som kommer gå under namnet Lemminkäinen med första låten Human Retrograde som är ett kärleksbarn ur mitt förakt och hat av krig och våld. Kommer ur artist-perspektivet att vara rätt anonym och låta musiken tala för sig och tänkte först låta det vara helt separerat från denna blogg men orkar inte hålla på. Det är en del av mig och jag är glad att få dela det jag pysslar med både här och musikaliskt.
Andra nyheter är att jag varit nykter i över 150 dagar nu, och det känns jävligt bra. Som vi pratade om när jag pratade med min medmusikant J2 igår, var att vi båda hade använt onykterheten som en ursäkt och påhitt för att få knarka, speciellt “det blir enklare att göra musik när man är lite hög” vilket vi båda igår visste var skitsnack. Musiken, åtminstone för mig, blir helt klart bättre när jag är nykter och närvarande, och framförallt blir den släppt.
Lite extra kärlek till de beroendesjuka därute som är kvar i missbrukets träsk och misär. Å en massa kärlek till er alla.
Från mitt hjärta till ditt,
Karl
PS. En fotnot då jag fått feedback på kraftiga ord om P-lisor är att ni säkert är hyggliga människor ni också, men jag motsätter mig starkt erat val av profession. Gör det ni älskar istället, om ni inte är demoner som gillar att göra människor förbannade såklart, isåfall fortsätt passionerat och helhjärtat! D.S.