Dramatisk titel, såna gillar vi.
Är tillbaka sen igår från ett gäng magiska dagar i Björnrike, sitter med duktig träningsverk i låren efter köttande på både snowboard och skidor. Har taggat på bräda länge och var väldigt glad att jag hade full jävla kontroll över denna fantastiska uppfinning, tog mig ner för de svarta backarna i relativt hårt före för säsongen trots påsksol som har förgyllt våra dagar och ansikten.
I liften kom jag och J under ett samtal in på döden och tacksamhet, att döden är något vi sällan pratar om förrän vi står och stirrar den rätt in i vitögat. Vilket på flera sätt är väldigt synd då det trots allt är en oundviklig del av detta mirakel vi kallar livet. För ett mirakel är det, oavsett om vi väljer det ateistiska perspektivet eller det där andra andliga. Genom att prata om döden och komma den närmre så tror jag att vi också kommer närmre livet, och att en rädsla för döden någonstans hintar åt en rädsla för att leva.
Dö kommer vi ju alla att göra tids nog, vi har ju faktiskt inte en jävla aning om hur länge vi får vara kvar här i jordelivet. Å visst fan är det jobbigt att reflektera över detta oundvikliga faktum. Oerhörd sorg har jag en tendens att komma i kontakt med när jag reflekterar över de som passerat över till den andra sidan, och att jag tids nog kommer att förlora många av de jag älskar. Genom att göra just detta så kommer jag också i kontakt med en livslust som är svår att sätta ord på.
Livet och döden är sammanflätade och oskiljbara. Det ena kan inte existera utan det andra. Om döden är en slumpmässig sak eller inte är upp till din personliga filosofi men den kommer förr eller senare att drabba oss alla. Förutom kanske vampyrer.
I min verklighetstunnel* har jag fått möta döden flertalet gånger, på gott och ont. Jag har förlorat människor som jag brytt mig om och det gör så förbannat ont att det är svårt att beskriva. En av dessa var min mormor som var som en tredje förälder för mig. Minns så väl vart jag var när jag fick reda på det, för det var samma stund som jag la locket på mina känslor och bara lät de komma fram i sällsynta situationer. Där satt jag i mina tonår på en buss mot stan för att träffa mina vänner och jag bestämde mig för att inte ta på det. Kanske var det därför jag kunde spela gitarr på hennes begravning även om jag lät tårarna rinna då, annars har jag haft långt till gråt, och det har jag jobbat på att förändra. Misstänker att detta beslut har bidragit till de år av missbruk jag spenderat, då knarket varit ett ypperligt sätt att bedöva mig själv och fly från att behöva möta allt det jobbiga inuti. Ett beslut som lett mig på en bana jag å ena sidan inte ångrar, men som jag heller inte längre vandrar.
En annan jag förlorat var en nära vän, och jag skriver inte ut namn här för att låta människorna runtomkring mig vara anonyma, men de som passerat hyllar jag gärna. André Petch Roos påminde mycket om mig själv, en utåt person som spred glädje, skratt och värme hos många. Han togs i från oss “för tidigt” och jag kan inte undgå från att tänka att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag har haft en jävla tur, eller änglavakt, eller båda.
Tacksam för att vara vid liv vill jag leva för de som inte längre finns ibland oss, som mormor och André, för mig är livet ett mirakel, och jag vill sprida denna idé hos alla runtomkring mig för att kanske göra någons vardag en gnutta enklare, en gnutta lyckligare och på så sätt kanske sprida ringar på vattnet. Genom att inte ta onödiga konflikter som kommer leda till motstånd hos mig själv och hos andra. Att inte döma för fort, att ge människor en chans, för vi alla sitter i den här båten tillsammans.
Att inte låta stolthet stå i vägen för att läka relationer och sår när eventuella konflikter uppstår, att som vi säger i NA sätta principer framför personligheter för mitt eget och andras bästa. För det är en stökig tid vi befinner oss i, det är mycket död och oro i världen dessa dagar. Människor dödar varandra på en jord där det finns överflöd för var och en av oss, på grund av vadå?
Vi är så förbannat insyltade i ideologier om rätt och fel att vi någonstans tappar bort den dagliga medmänskligheten. För det finns så jävla mycket bra och fina människor därute, bara det att en majoritet av oss känns vilsna, vissa mer och andra mindre. Där jakten på materiella ting går bortom moral, där människor investerar pengar i krig utan att ens tänka efter på vad det är man egentligen investerar i.
Jag gjorde vad jag i efterhand ansåg vara en moraliskt oförsvarbar investering i svenskt stål i höstas då jag misstänkte att det var en stabil investering på grund av krig- och därmed gick jag emot mina egna principer. Precis det jag avskyr i världen gjorde jag själv utav rädsla, och sålde direkt då jag insåg detta. För jag vägrar att leva ur rädsla, då rädslan stänger ner min förmåga att vara närvarande och medveten om mina val. Vad jag investerar min energi i. Vilken lättnad det var då jag släppte detta.
Om det är någonting jag vill investera både energi och pengar i så är det i lite vanligt jävla sunt förnuft. Att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. I medmänsklighet och att transformera våra inre trauman till styrkor, inte i att skapa fler sådana. Sen har jag i efterhand insett att en investering i stål inte behöver betyda att det bara är krigsmateriel jag investerat i, men det gav mig en lektion i att bryta med rädslan, för den kommer aldrig leda mig till favorit-Kalle.
Denna jakt på materiella ting, som när vi möter döden ändå behöver lämna tillbaka, är lite som en törst som inte går att släcka.
För vem är rikast i mötet med döden när hon väl knackar på din axel?
Den med störst hög pengar eller den som levt sitt hjärtas drömmars liv till fullo?
Från mitt hjärta till ditt,
Karl
*Ett koncept som beskriver vare människas subjektiva upplevelse av livet med hennes övertygelsesystem som “verklighetstunnel”. Läs Robert Anton Wilsons verk för djupare dyk i detta koncept.