Helt slut i huvudet är jag. Tack vare detta insåg jag en jääääävligt viktig sak för min egen personliga utveckling jag inte sett förut. Något som jag innerligt försökt radera hos min person genom åren. Men så langar livet en saftig knogmacka rätt i fejset och så vaknar man till lite.
På något sätt så märkte jag att istället för att bara finna acceptans i att jag är trött, så gjorde jag motstånd mot att jag var trött. Jag noterade att min inre historia berättade för mig hur jobbigt det var att vara sliten, och där någonstans anade jag en självömkan jag så föraktar. En riktigt jävla gnällspik har jag burit runt på inuti som gjort det oerhört mycket jobbigare att leva än vad det egentligen behöver vara. Som extra lager glass på något jävligt smarrigt- fast tvärtom då.
Utomordentligt skön insikt såhär i slitna tider. Har verkligen fokuserat på att låta livet flöda mer, att vila och stärka mig själv vilket jag också gjort. Så detta är ett stort jävla framsteg i att sluta hämma mig själv.
“Fyfan vad det är jobbigt att…”
Inser i skrivande stund att vad vi än gör motstånd emot eller irriterar oss på suger oerhört mycket energi, och det är ett mönster jag faller in i gång på gång. Att göra motstånd mot motstånd blir ju också en grej, precis som att jag tyckte synd om mig själv över att jag var trött istället för att bara acceptera det och inte göra värsta grejen av det.
Fyfan vad skönt det hade varit om man kunde koppla ur hjärnan för en stund, tänk er. En hel dag av bara en massa action där det inte finns en skalle ivägen. Det finns såklart vägar dit och i mitt huvud när jag skriver detta så ekar det “meditation” å “du vet vad du behöver göra”.
Förbannat också. Hade hoppats på att jag hade kunnat fortsätta att hitta ursäkter för att undvika att göra det som jag vet ger mig sån oerhörd jävla sinnesro. Vilket är meditation. Kontemplation. Observation. Att sitta totalt jävla aktivt passivt. Inte sitta och tycka synd om sig själv (ledsen om du trodde guiden var på riktigt, jag lurades) utan att sitta och känna sig själv totalt utan att värdera och sätta etikett. Att fullständigt acceptera situationen som den ser ut, utan att krydda eller förneka den.
För någonstans ur acceptansens fagra förnimmelse så släpper tyngden från åtminstone mina axlar. Från beslutet att acceptera den situation jag befinner mig i så kan jag därifrån ta ett beslut om att vara kvar i den, förändra den eller lämna den, och där någonstans försöker jag att låta min magkänsla guida mig. För länge har jag lyssnat på andra om vad som är rätt och fel, när sådana idéer egentligen är helt falska. Bara jag vet vad min sanning är, bara jag kan leva ut den. Bara jag kan dela med mig av min historia och bara jag kan vara jag. Älska mig eller hata mig, det skiter jag fullständigt i. Vad jag bryr mig om är att du accepterar den situation du befinner dig i och förhoppningsvis älskar dig själv så pass mycket att du gör det val du tror är bäst för din personliga utveckling.
De val jag gör är att fortsätta skriva, fortsätta nysta i detta virrvarr av erfarenheter jag samlat på mig för att kunna utvecklas ännu mer, och lära mig mer av livet och på samma gång kunna dela med mig så att någon annan kan klättra med mig. Det är roligare om vi är flera.
Å där hamnar jag direkt i tankar på en annan grej som gör mig så jävla förbannad och i ett tillstånd av motstånd. Att vi människor är så jävla bra på att störa oss på varandra i en sån utsträckning att vi väljer att döda varandra. Vad i hela helvete är det vi sysslar med i världen idag?
Det finns konspirationer om att en världsregering håller på att bildas i något sorts totalitärt fascistsamhälle. Tänk om denna världsregering faktiskt har mänsklighetens bästa i åtanke. Vore inte det tipp-topp, att varenda en av oss, kliver ut ur egenintresset för en stund, inser att det bästa för alla också är det som är bäst för en själv, och aktivt arbetar för att röra oss dit?
Nä istället fastnar vi i idéer om höger och vänster, rött och blått, du är dum i huvudet & jag har rätt. Fyfan vilken tillfredsställelse att få rada upp mänskligheten på ett jävla led och langa en ordentlig bitchslap på alla samtidigt och skrika:
“SKÄRPNING FÖR HELVETE NU KASTAR VI DESSA OFFERKOFTOR PÅ VÅRA INRE ELDAR OCH SER TILL ATT ALLA FÅR DET SÅ JÄVLA BRA SOM MÖJLIGT FÖR DET ÄR HELT Å HÅLLET JÄVLA MÖJLIGT SLUTA SKYLL PÅ DEN MÄNSKLIGA NATUREN OCH GÖR DITT INRE JÄVLA JOBB SOM EN VANLIG JÄVLA MÄNNISKA OCH SLUTA BETE DIG SOM SKIT MOT MÄNNISKOR SOM INTE TYCKER SOM DU GÖR DU ÄR OÄNDLIGT JÄVLA VIKTIGT OCH SAMTIDIGT OÄNDLIGT JÄVLA OVIKTIGT FATTAR DU DET MÄNNISKOJÄVEL”
Men det får jag inte så det här får väl duga antar jag.
Idag väljer jag iallafall att göra mindre motstånd mot livet. Jag väljer likt den långhåriga hipie jag är mer kärlek, acceptans och förståelse för mina medmänniskor. Jag väljer att se bortom dualiteten av gott och ont, rätt och fel och hjälper de jag kan, när jag kan, oavsett vem fan du är. För vi alla bär på sån jävla potential, trots att det kanske bor en odugling inuti till och från, men det är helt OK.
Jag väljer bort motståndet och offerkoftan.
För jag är OK och du är OK.
Från mitt hjärta till ditt,
Karl