Var på jääääävligt bra humör och fantastiskt lugn och sansad i trafiken när jag kom på titeln till detta inlägg. Det var dessutom den andra dagen på uppbrottet från mitt temporära nikotinberoende jagpå började med i samband med att jag la ner alla berusningsmedel helt. Lite som ett par stödhjul till att sluta med mitt livs stödhjul, alltså knarket. Nu var det dock dags att lägga ner då jag kände att jag fick ångest i princip varje gång jag tog en snus vilket kändes väldigt onödigt.
Favorit-Kalle mår ju bra och kastar inte i sig grejer som får honom att må dåligt tänker jag, så därför behövde jag skifta lite beteenden och tanke-strategier.
Satt just denna tisdag för några veckor sen i bilen och tyckte att alla var dumma i huvudet, just för att människor har en tendens att vara just dumma i huvudet när de kör bil, och jag ansträngde mig då precis som nu på att hålla mig lugn i trafiken ändå. Onödigt att brusa upp sig, fast just denna gång var det jävligt svårt och ett och ett annat könsord kan ha lämnat detta truthål jag välsignats med.
Jag vet att medvetenhet och förlåtelse är vägen att gå, men den är förbannat svår att gå ibland. Speciellt när jag känner mig ansträng eller stressad av någon anledning. Dessa pappskallar som beter sig i sina skyddskokonger i plåt på hjul är ju bara människor, och vi människor är inte perfekta… ja förutom jag då när JAG kör bil, med vänliga hälsningar Egot.
Skämt åsido; Trafiken har till mångt och mycket blivit måttstocken för mitt välmående. För att jiddra vidare om tidigare koncept är det en effektiv sensor i mitt liv där jag får reda på mitt [ÄR]-värde. Hur fan mår jag egentligen? Det blir en hel del skratt om detta när det dyker upp i mina och mina NA-vänners delningar på våra möten. För fa-an vad folk beter sig! Eller är det bara jag?
Så kära gud, kan du inte välsigna idioterna i trafiken med åtminstone lite självreflektion? Det komiska om jag ser på det ur ett skuggarbetsperspektiv (för er som inte vet vad detta är så handlar det kort och gott om att det vi stör hos på i andra ofta är saker vi bär på själva vi inte vill erkänna) så är jag ju likadan som dessa prupphuven stundvis. Så snälla, välsigna även mig med lite medvetenhet när jag är som djupast ner i tröghetsgropen.
VARNING!!
Jag kommer att skriva en del om Gud i denna blogg, vilket för Kalle bara några år tidigare hade orsakat lite kräks i munnen. Men jag ser gud som totaliteten av allt, ALLTET, där vi alla är ett. Som att man kastar en vattenballong med färg på en väg där varje streck från epicentret representerar en unik individ, medans hela färgklicken är en helhet. Jag kommer gå in på min egen andliga resa mer i detalj framåt. Så passar det inte dig och gör dig arg så är du välkommen att stänga av datorn och ta dig till närmaste skrog och skrika ur dig lite frustration, det gör en gott.
Det påminner mig om sinnesrobönen den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr skrev 1926 som vi efter varje anonyma narkomaner-möte läser högt tillsammans:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Den kanske är bättre än min version… vad vet jag, jag är ju trots allt inte perfekt eller hur var det?
Försöker påminna mig om att acceptera de stunder då allt känns trögt, att vara tacksam ändå. För jag har så mycket att vara tacksam över. Ibland så vill jag så mycket att jag hamnar i ett tillstånd där jag blir överväldigad, och då är det svårt att hitta tillbaka till balansen, men som jag lärde mig när jag var skidlärare. Det enda sättet att få bättre balans är att vara ur balans.
Den enda jag har att skylla om jag skulle önska beskylla någon är ju trots allt mig själv. Det är mina tankar som styr min verklighet, och därför tränar jag just nu på att tysta den där inre konversationen jag tror vi alla går runt och har med oss själva som självupptagna monster.
För är det inte där alla problem egentligen startar? Hur vi väljer att rama in det som händer med våra ord. Som vår egen lilla berättarröst. Det blir ju en gnutta problematiskt när vi börjar att identifiera oss med sagan vi berättar för oss själva, för jag sätter krokben för mig själv om jag berättar för mig själv att livet är emot mig och jag fokuserar min energi på detta, istället för möjligheter att förändra min situation om den inte är mig till glädjes.
Men vad vet jag, jag är ju bara en gammal knarkare med alldeles för mycket ord i skallen. Ångesten jag bar på imorse har släppt efter att jag fått skriva av mig. Förjävla märkligt hur jag gärna skjuter på det som faktiskt får mig att må bättre istället för att sätta mig när och låta dessa sexiga korvfingrar dansa vals över tangentbordet.
Ska jag ha denna konversation i min skalle kan jag lika gärna låta er vara med på den tänker jag.
All kärlek åt er kära vänner,
Från mitt hjärta till ditt.
Karl
Sinnesrobönen är fantastisk för oss alla troende eller inte 🙏❤️