“Säger det inte så ofta men jag älskar dig!” droppade pappa sist han lämnade, och jag älskar dig också pappa. Dessa tre ord är något som jag, enligt mig, tycker vi sa för lite till varandra när jag växte upp. För många är kärleken underförstådd, men för mig som hade ett litet halvskönt födseltrauma som orsakade en stor underliggande (och grundprogrammerande) otrygghet i mig. Mitt behov att höra dessa ord var och är nog mycket större än vad jag erkänt för mig själv under min uppväxt.
Som en kul synkronisitet* hade jag sparat mig tills Björnrike-veckan att säga just dessa tre ord till J. Jag ville att vi skulle vara på en magisk plats när jag sa det första gången även om jag hade tänkt tankarna flera gånger och nästan låtit det slinka ur mig, men jag lyckades hålla mig och längst upp i Gråhogna-liften inväntade jag min älskade, som sådär otroligt jävla snäll och gullig som hon är, hade hoppat av ankarliften och dragit ner för att plocka upp mina goggles som jag redan hade lyckats tappa en gång innan. (Jag körde då haschpulka vilket inte är lika smidigt att hoppa av med som lagg!)
Var skitnervös såklart. För ingen av oss hade sagt det- jag misstänkte att hon älskade mig tillbaka men oavsett kändes det här som en stor grej för mig. När jag väl droppade det för henne så sken hon upp och sa att hon älskar mig tillbaka, på ett idylliskt fjäll sådär. Lite filmiskt kan man väl göra det när chansen ges tänker jag som den romantiker jag är.
Jag älskar dig, tre jävligt starka ord som denna värld behöver mer av. Min övertygelse är att om vi kunde säga detta till oss själva varje morgon i spegeln, och till de vi älskar oftare så hade vi direkt fått en bättre värld. En lite snällare morgondag åtminstone. Att välja kärleken till oss själva och de runtikring oss, och det även de gånger vi blir triggade. Att ta ansvar för att vi blir triggade, när vi blir blir det, är att älska oss själva, att se speglingen när vi någon vi älskar eller någon helt random gör något som gör oss förbannade. Många gånger bär vi på samma beteende som det som triggar oss, och det är antagligen det som gör oss så förbannade, för ingen av oss är perfekta, och att hamra på andra när vår egen ofullkomlighet är ett faktum blir lite bakvänt.
Att älska mer, det tror jag vi mår bra av, och inte den bjäbbiga hippie-kärleken där allt är ljust, frid och fröjd. Utan den tuffa jävla kärleken, där vi går in i mörket och vågar titta in i oss själva, att våga stå på oss, att säga ifrån när det behövs, att be om ursäkt när vi gjort något fel, att ta för oss när vi känner oss små, att hålla i hatten när vi känner oss stora. Det är en balansgång det här med att älska och det är faktiskt när vi är lite ur balans som vårt balanssinne förbättras.
Många gånger har jag tänkt tankarna “jag hatar livet” på grund av hur jag har mått, och med största sannolikhet har detta blivit en självuppfyllande profetia, för jag kan även märka av ekon av dessa tankar än idag. Skillnaden nu mot då är att jag byggt upp någon sorts närvaro, eller medvetenhet, så att jag kan stoppa mig själv innan jag tänkt klart meningen och ändra den till att jag älskar livet.
För det gör jag fanimig. Upp och ner å hej och hå går det, men det är oavsett de mörka stunderna jävligt häftigt att få vara vid liv. Trots de orättvisor, förtryck och konflikter som existerar i denna värld, och jag tror att det är genom kärleken och friheten som dessa kan upphöra att existera. Men först behöver vi blicka inåt, och ju fler vi är som blickar inåt och synar vårt eget bullshit, ju fler ringar sprids på vattnet. Jag hatar när folk slänger med “människans natur” som en ursäkt för sitt dåliga beteende, för jag tror att det är i vår natur att samarbeta och skapa balla grejer, vi behöver inte hålla med varandra för att göra det och det är fine. Det går att ko-existera utan att tycka likadant, och mötas någonstans i ett mellanland där man hittar gemensamma nämnare trots detta. Tänk en värld där majoriteten fokuserar på brobyggande istället för motsatsen. Det hade vart något.
Men först då alltså, den tuffa kärleken. (och den snälla såklart). Att våga ge uttryck till våra inre väsen, precis som vi är utan att maskera eller hämma oss. Det tror jag på iallafall.
Från mitt hjärta till ditt,
Karl
*Synkronicitet (nybildat ord baserat på synkron = samtidig efter grekiskans sýnkhronos) är ett begrepp som står för "ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband"
❤️