Insyltade syltryggars sällskap

Ute nu på denna metaforiska snuskhylla, lite för nära ditt ansikte.

Tåget av delpersonligheter i kollektivet Karl Green skyndar sig långsamt framåt. Som den där serien (och filmen?) Snowpiercer. Fast oändligt mycket bättre och ballare såklart. En saliverande scenografi omger detta manståg, och trots den evigt härdande motvinden är de yttre hoten och de interna konflikterna blott småpotatis serverad till livets kalops.

Vad. Fan. Jiddrar. Du. Om. Karl?

Jorru serru det ska jag förtelle däj!

En vecka avklarad på nya jobbet och känslan i bröstet är b-b-b-bombastic, sexigt- fantastiskt, och så vidare. Jag satsade på magkänslan och vann. Litade på tecknen. För de finns ju där, lite härligt creepy, väntandes runt varje hörn. Om vi lyckas med bedriften att anamma förmågan att vara närvara. Något denna värld tycks söka sig bort från genom diverse distraktioner. Presence. Presens. Här och nu. Där och då?

Huuuuur som helst. Rekommenderar varmt att agera på magkänslan. Skicka ut lite trådar i universum. Agera ut spontaniteten, låt nyfikenheten leda och om den inte existerar rekommenderar jag eventuellt missnöje, ilska eller andra valfria känslor få dig att agera.

Vad väntar du på?

Det jag väntar på the Good Times. De kommer, det är jag övertygad om. Om vi praktiserar en gnutta acceptans för olikheter och kan se andras perspektiv som ett annat fönster att titta ut genom ibland, och eventuellt se något vi gillar, eller lära oss om något vi inte alls stöttar. så finns utrymmet för lärdom. Om oss själva. Även om vi föredrar vårt eget fönster mest av allt. Eller någon annans. Vi har ju så jävla mycket att lära av varandra, men ändå tenderar många av oss att fastna i detta träsk där alla som inte tycker likadant som vi är dummisar— eller så har de kanske vara en annan bild av saker och ting, och det är OK. OK?

Oliktänkare är nyttiga för vår personliga och kollektiva utveckling för nånstans orsakar det lite härlig kreativ friktion, men när vi istället får naggande inskränkande perversion. Då vet vi att nåt är galet. Vi kan skapa, och vi kan förstöra.

Misstänker att den polarisering jag och många andra med mig upplever i vår samtid idag når sin kulm inom kort.

Jag ber för att vi slipper annu mer våld. Mer död. Nånstans får det väl räcka? Eller så är liv och död en evig cykel av lidande, åtminstone om vi väljer de cyniska glajjorna.

Vi har trots allt ett val, hur vi beter oss mot människor. I varenda eviga liten stund finns potentialen att bryta destruktiva mönster. Ett litet val bort.

Välj dig själv vet jag. Det gör jag. Jag väljer dig, mig— jag väljer oss. Inte vi mot dom. Tycker att vi spelat klart det spelet nu... ELLER?!

Har nyligen lärt mig att inte ha så bråttom. Det har hjälpt mig förstå min vilja att effektivisera allting hela tiden. Att allt ska gå så smidigt som möjligt. Det bottnar i en önskan av att vara alla andra tillfreds; för att det var så den där lilla versionen av Kalle som bodde här, i det oändliga nuet, fast förut, upplevde att han skulle få emotionell trygghet. Min älskade mamma som är en del i kedjan av min emotionella otrygghet som liten, vilket är något hon som själv upplevt. gav mig en bok häromdagen. Den handlar så längt jag läst, förenklat, om emotionellt frånvarande föräldrar och hur de orsakar lill-Kalles (och i längden stor-Kalles) behov av att projicera en bild utåt som andra är bekväma med. Även om han själv inte är det.

Fick för mig i bilen påväg hem från mysig middag med just moder och plastfader att vara en aktiv stoppkloss i trafiken och häcka i vänsterfil och skita i alla andra. Bara för att aktivt öva på att vara ett ärsle, men släppte faktiskt den idén igen. Känns som en återupprepande loop av poop jag ändå gärna undviker. Har redan erfarenhet av ett spela ärselrollen och behöver inte mer!

Om Rally-Kalle har förmågan att lära sig att ta det piano så borde också världen ha en chans.

Då båda för mig känts

lika

osannolika

och

osannolikt

likgiltig

känner jag mig inte längre, som jag ändå får erkänna att jag gjort under den säsong av mitt liv som just tagit slut. Det har varit tungt och det är okej att det är det. Jag har inte tillåtit detta tidigare, för inte var mina problem några att gnälla över jämfört med andras. Sätta mina egna behov åt sidan har varit djupt programmerat i mig, nu när jag är medveten om det kan jag bryta det mönstret och läka, så det är jag tacksam för.

Lite paradoxalt har mitt tålamod för bullshit sjunkit avsevärt trots min nyförvärvade förmåga att inte ha bråttom. Detta bullshit testar mig duktigt dessa dagar vill jag lova men vi ska inte prata om de som inte skall nämnas vid namn. Som man bäddar får man ligga, å vissa vita riddare misstänker jag inte får det. Ligga alltså.

HÄR BRYTER VI FÖR DINA FANTASIER

Inser saker under tiden jag improviserar fram dessa ordlabyrinter, och att inte ha bråttom är INTE lika med att inte kuka ur; för jag tror typ att vi behöver kuka ur mer? Eller fitta ur känns mer relaterbart för dig. Välj sjäv men fundera lite här nu med mig...

Är dessamrutiner verkligen BRA?

Man hör ju typ på ordet RUTiner— ruta-in-er? Eller? ELLER?!

We.

Are.

The Robots.

Kanske är dags för något en gnutta mer extremt än att "tänka utanför boxen" va...

Eeeeeh ja?!

Snälla, rara, lilla, gullis kom nu ut ur den där äckliga lilla lådan, du har ju typ bott därinne, hur länge?? (alla i kör nu: FÖR LÄNGE)

Paradigmskiften väntar härute... komsi komsi, var inte rädd... jag ska lära dig aaaaallt jag kan!

Jag väntar runt hörnet,

11:11

Pusspuss!

Eder,

Karl