I begynnelsen var ordet...

...och vid tidens rand här uti det oändliga nuet sitter Karl återigen och smider ord

//NYTT HUVUD MONTERAT//

I begynnelsen var alltså ordet, men vadå, begynnelser har ju redan varit, eller?

Deja-vadå? Sitter jag här och hamrar på tangentbordet, igen?!

YEEEEES I’M BACK BABYYYYY!!

”Skulle inte du sluta älta och tangentbordskriga Kalle” tänker du kanske- och det gjorde jag ju. Det där året jag ägnade åt min nykterhet och de magiska monologerna som hör de förflutna till, existerar ju inte mer. Åtminstone inte här, men kanske går de att läsa igen i framtiden.

Vilket nödvändigt år det var dock. Från att ha flytt mina känslor till att möta dem, framstupa sidoläge DELUXE, och här sitter jag nu åter igen. Igår var sista dagen på firman där jag började koppla bör-och-är-värden med min egen psykologi, och tack gud vilken befrielse det känns som. Jag gav det en ärlig chans men nu när känslorna är mina vänner så insåg jag ju att jag vantrivs, och om jag vantrivs så är det inte så mycket jag kan göra förutom att ge saker och ting en chans och försöka förändra situationen. Vilket jag gjort, å det har resulterat i extra hud på näsan då jag inte är ett fan av hur saker och ting har skötts, men det får stå för dem.

Det blev bara sämre och sämre, och tråkigt är väl det kanske du tänker. Inte jag. Förändringen verkar vara (skrattar åt mig själv och mina klyschor här när jag skriver) en konstant del i mitt liv, och anledningen till att jag skrattar åt mig själv är ju att förändringen är en konstant del av ALLAS liv.

Vad det vattnas ner till är väl hur mycket motstånd mot förändringen vi väljer att göra. Jag har gjort det. Jag har bedövat mig själv med diverse preparat för att bibehålla status quo, för att slippa ta ansvar och känna smärta.

Det har inte fungerat. Alls.

Nuförtiden ser jag mig själv som någon slags surfare på förändringens flodvåg. På tisdag fyller jag halvvägs till 70 och bara för ett par månaders sen fick jag ta det värsta beslutet i mitt liv och lämna det förhållande jag trodde skulle överleva tills jag lämnade detta liv, och det smärtar mig enormt fortfarande.

Det är som att hela mitt liv har varit ett upprinnande till det beslutet med allt jag gått igenom, och lärt mig om mig själv, om Gud, om min omvärld och mina medmänniskor, och hur man hanterar sin ångest och psykiska ohälsa och symptom som missbruk, och till syvende och sist, hur man älskar sig själv och praktiserar självkärlek.

Jag hamnade i ett dilemma där jag antingen valde kärleken till mig själv, eller kärleken till min nu ex-flickvän, och för en gammal people-pleaser med otrygg anknytning som gärna satt sig själv åt sidan för att bara bli älskad var det ett oerhört tufft val, men det var också ett enkelt val, även om jag visste vilken smärta det innebar.

Ibland levererar livet eller Gud, djävulen, eller vad vi nu vill skylla på ordentliga jävla käftsmällar. Detta var som en kombinerad high-five och bitch slap kombinerat till ett helhetssmisk rätt i pannan. Yin-och-yang återförenade. Så det är som det är nu. Min största rädsla var att bli ensam igen och här sitter jag, och det har oerhört varit tuffa veckor. Tjurs-Kalle har varit en dominant sida hos mig och har stundvis intalat mig själv att jag blivit en sann cyniker när jag ser på vår samtids problem.

Som nån dag efter Charlie Kirk skjutits. Jag hade inte en aning om vem han var förräns han skjöts till döds. En för mig stark retoriker som inbjöd till samtal med oliktänkare, om än rätt plumpt stundvis. Men han hade rätt till sin åsikt, och var trots det folk verkar tro inte en nazist. Inte om jag utgår från det han säger, för jag kände inte karln, och för mig är det patetiskt att vi idag sitter bakom våra skärmar och dömer människor vi aldrig träffat. Jag är själv skyldig till detta fenomen och det är inte något jag är stolt över. Kanske det är en del av problemet? Hursom så sitter folk och gläds åt någons död de inte känner. Andra dagar gläds människor åt att palestinier dör. Andra dagar gläds folk åt att israeler dör. Det är vidrigt det Israel utsätter Palestinas befolkning för, och det är lika vidrigt vad Hamas gjorde 7 oktober. Men det är lika vidrigt hur vi tycks välja vilka konflikter som är mer eller mindre viktiga. Saudi-Arabiens folkmord i Yemen var inte lika intressant. Eller att SEX MILJONER människor dött i Kongo sen 1996 på grund av resursutvinning. Vem bryr sig sålänge vi har våra nya smartphones att dela budskap med som gör att våra ego skiner i rätt ljus genom att vara på “den goda sidan“? Det luktar… hyckleri?

Jag kan för mitt liv inte förstå detta glädjande åt andras död, oavsett vem som dör. Hur lågt har ribban sjunkit? Hur i hela (ursäkta uttrycket men jag vill vara inklusiv) kukrövsfittan har vi hamnat här? Jag har sagt det förr och jag säger det igen;

ATT VI ÄR UNIKA INDIVIDER MED OLIKA PERSPEKTIV OCH ÅSIKTER ÄR MÄNSKLIGHETENS STÖRSTA STYRKA!!!

Det gör att vi kan tackla problem från en myriad olika vinklar. Men nä. Vi ska önska död på de som inte tänker och tycker likadant som oss, istället för att glädjas åt att vi kan ta del av ett nytt eller åtminstone, annat, perspektiv. Vi behöver inte hålla med oliktänkare, men min åsikt är iallafall att det är väldigt nyttigt att omge sig med människor som har andra perspektiv än vårat eget.

Har tänkt de senaste dagarna att jag är så långt från rasist man kan komma, även om min nya frisyr kanske indikerar något annat (körde en Britney i samband med all denna förändring jag befinner mig i, och orkade inte längre nära min fåfänga- välkommen egghead Green!), sen tänkte jag ett tag att jag var intellektualist och att jag hatar dumma människor. Det kom jag fram till att det stämmer inte heller. För jag tror inte såna existerar, utan vi är alla intelligenta på olika sätt. En person som är kass på de jag stör mig på är garanterat bra på något annat, eller har åtminstone ett perspektiv på någonting jag kan lära mig någonting ifrån.

Den sena komikern George Carlin uttryckte det bra, han säger att han älskar alla människor individuellt- vilket jag också gör. Men någonting märkligt händer när vi samlas i större grupper och där nånstans tappar vi (åtminstone vissa av oss) vår förmåga till att tänka kritiskt på egen hand. När vi börjar lyssna för mycket på vad andra säger istället för vår egen inre röst, och fundera fram en egen åsikt baserat på dina egna värderingar.

Nä, jag hatar egentligen inte människor i grupp heller, även om gruppdynamik för mig alltid varit ett mysterium och bitvis skrämmande. (Ja, jag har gjort ett online-autism-test och ja, jag är en bit in på spektrat- men inte så att jag kan klassas. Springa-upp-på-rummet-och-bygga-klart-legot-jag-fått-i-julklapp-ifred-tendenserna som liten tyder nog också på detta…), men gruppdynamik är, för mig, totalt szkräpp. Tänker att gruppdynamik är ett annat ord för kultur. Det jag menar med kultur är alltså de ideologier och idéer som definierar det samhälle vi befinner oss i och definierar de normer vi får tiss-tassa runt. Dessa normer som leder till något jag hatar; ignorans och dogman.

Dessa två för mig är tecken på frihet direkt inskränkt och det skrämmer mig enormt. Att stänga ute information som motsäger det vi tror på för att vi har absoluta sanningar. Detta är closed-mindedness i ett nötskal och ingenting jag rekommenderar till någon, någonsin. Om du inte vill vara en bitter och oskön typ. (Ja, jag är allvetande och kan se in i framtiden och en perfekt varelse, trot eller ej!)

Skämt å sido vill jag ifrågasätta vad det är för värld vi väljer att bidra till, vad gör du som läser detta för att bidra till att världen blir bättre? Önskar du död på andra? Eller hyllar du din egen livsupplevelse genom att ägna din tid åt det du är jävligt bra på? Eller det du vill bli jävligt bra på?

Vilka är dina prioriteringar?! (Ja och vilka är dina, KARL?!)

Alla tjatar om rättigheter, rättigheter, rättigheter. Problemet som jag ser det är att om vi ska tjata om dessa så kan vi inte bortse från den andra sidan av det myntet, som jag anser inte kan separeras bort från dessa rättigheter du anser att du besitter. Alltså SKYLDIGHETER.

För om vi ska skrika om rättigheter har vi också skyldigheter att äga upp till och agera på. Det du inte ger andra rätt till är ingenting du själv kan kräva utan att vara en förbannad jävla mupp. Såna finns det väldigt gott om. Dubbelmoralens Riddare som rider runt på sina vita hästar och säger åt andra vad de ska göra och hur de ska tänka. Som Karl Marx tydligen gjorde, kommunismens fader var tydligen (jag har bara sett ett klipp på Nawal El Saadawi som har gjort dessa efterforskningar och jag bryr mig ärligt talat inte om att källgranska då jag läst det kommunistiska manifestet och det bokstavligt talat SÖG, men jag rekommenderar att ni själva undersöker detta om ni inte litar på herr Greens otadliga magkänsla) väldigt patriarkal och elak mot sin kvinna. Dessutom hade han en horunge (Horunge: Ordklass: Substantiv 1. starkt ned­sättande; ålderdomligt utom­äktenskapligt barn) som han inte ville erkänna. Vilken kille att snacka om alla människors lika värde va? Walk the talk o.s.v. (Jag tog bara Marx som ett exempel, finns gott om pappskallar på andra sidan politiska spektrat också, självfallet)

Jag kräks på människor som predikar någonting de själva inte lever efter. Ryggradslösa kallblodiga djur kanske vi inte ens behöver beteckna som människor om jag ska vara krass. I min värld är människa ett ord vi kanske behöver leva upp till innan vi får lov att kalla oss för det, för jag vet inte vad som är fel på denna värld men herre min skapare vad somliga behandlar andra som skräp. Stora, rädda, fega egon som gör allt de kan för att stärka sin identitet genom idéer om status, äganderätt, tolkningsföreträden m.m.

Skrämmande är det och inte mycket skyldigheter till våra medmänniskor och vår natur där inte. Det är som att det är inbyggt i vårat mainstream-konsumentsamhälle att det ska vara vi-mot-dom. Vilket är en effekt av en härskarteknik som kallas att dividera och erövra d.v.s. polarisera världen genom extremer och låt människor bråka med varandra medans de som sitter på makten i princip gör vad fan de vill.

Medans vi sitter och önskar död åt varandra. Istället för att leva ut den bästa versionen av våra egna liv, istället för att älska och bli älskade. Istället för att tillåta och förlåta så låter vi våra sämsta sidor växa. Kanske är det en konstruktion från en styrande elit, eller så är det inte det, oavsett vad är hur du väljer att agera och leva ditt eget ansvar och ingen annans.

DET KOMMER ALDRIG ATT HJÄLPA DIG ATT SKYLLA DIN SITUATION PÅ NÅGON ANNAN, ÄG DEN OCH FÖRÄNDRA DEN OM DU INTE ÄR NÖJD, DET FINNS ALLTID EN ANNAN VÄG. JA; LIVET ÄR ORÄTTVIST, ACCEPTERA OCH GÅ VIDARE.

Jag vet inte om det märks att jag är sjukt less på vår samtid. Det kanske är den situation jag befunnit mig i med största hjärtesorg, inre press på att spela in en skiva, att gå till ett jobb där jag vantrivs stort, och allt annat en damplord som jag går runt och ältar. (Sen vet jag att det finns saker med denna framtid som är orgasmiskt fantastiska också, och jag har hopp!)

Men jag är less. Jag är less på det eviga skylla-på-någon-annan-beteendet. Jag är less på att vi normaliserar död och våld och kallar det mänsklig natur. Fy fan för det. Snacka om dålig ursäkt för att bete sig som total jävla skit.

Sa till en av mina bästa vänner att framtiden suger, och han sa då till mig att skärpa mig, vilket jag är tacksam för. Ett annat perspektiv som inte lirade med mitt eget, men det hjälpte. För jag hade sagt samma sak till honom om det var omvända roller, vilket jag också gjort. Det hjälper inte att vara en cynisk jävla gnällspik, det leder bara till en nedåtgående spiral av elände, vilket jag inte rekommenderar.

Ångesten verkar dock vara en evig medvandrare vid min sida, och en annan av mina bästa vänner sa idag att den driver honom, och jag insåg att samma sak gäller för mig. Den driver mig också framåt och gör att jag kan skapa vackra saker med den.

Är väl inte den första att tänka att det är att dela upplevelser av smärta som är en stor del av den mänskliga upplevelsen. Ibland är vi till och med illa tvungna att vara den som levererar andra smärta också- men som det ser ut idag har det i min värld gått alldeles för långt.

Jag vet inte om jag tror på idén om att allt lidande är onödigt lidande, men jag tror VERKLIGEN på att så mycket lidande i dagens värld, är totalt onödigt, och det grämer mig.

Min avsikt med att starta bloggen är egentligen inte att älta, utan snarare att få dessa tankar ur mitt huvud och kanske inspirera idéer i hjärn&hjärtbalkarna på dig som läser.

Det är hursomhelst oerhört frigörande för mig att släppa den mentala sargen och låta orden flöda ur mig, utan att veta vilken väg de kommer att ta. Jag gillar ord och de verkar gilla mig tillbaka, och ju mer jag skriver desto bättre blir jag och ju roligare har jag.

Något som inte är lika roligt för en sensationssökare som mig är att återbesöka gamla projekt och färdigställa dem, men en sista renskrivning av min bok sen är jag klar. Då kommer den att dyka upp här på shop.karlgreen.net, i digitalform till att börja med för den som är intresserad av den. Nödvändigt är det att färdigställa och släppa den, och inom en snar framtid kommer jag även att ha låtarna på min första skiva färdig vilket jag är OERHÖRT PEPP på att släppa.

Mångsysslare är jag och jag gillar ändå den version av livskaleidoskopet jag tittar igenom just nu, även om jag just nu bär på både stor sorg och relativt stor stress. Jag kommer att fixa det.

Jag är glad att få leva och dela livet med de människor jag älskar, och hur jobbigt livet än må vara bitvis så finns det alltid perspektiv och handlingar vi kan ta för att hylla livet. Ibland gäller det bara att bestämma sig, och andra gånger att ta de chanser vi får till att vila, hur än de må se ut för dig.

Istället för att önska död åt andra kan vi kanske istället hämta hem och göra det vi kan för att göra våra egna liv, och livet hos människorna runtomkring oss, en gnutta bättre. Det känns iallafall för mig som en bättre investering av energi.

Eller så lägger du ångesten på något kreativt, som att tänka högt och fritt på internet. Eller att välja vem du vill vara som människa och leva ut dina vildaste fantasier! (utan att skada någon annan, såklart.)

Valet är ditt min vän.

Tack för att du läser detta improviserade virrvarr av tankar. Har du andra perspektiv än jag, kommentera gärna om du vill ha ett mentalt slagsmål, men med stor sannolikhet kommer jag fortsätta lägga energier på dessa objektivt sanna monologer utan någon som ifrågasätter mig och därför totalt ignorera dig!

I all kärlek.

Eder trogne,

Karl