Japp, ni läser rätt. Favorit-Kalle manifesteras sakta men säkert och dessa vinster skall gå till historien. För nu är det som såhär, att jag har två väldiga saker att fira denna afton.
Numero yksi är, att jag och den kära mademoiselle J som jag nu träffat ett tag igår erkände vår kärlek för varandra och bestämde oss för att vi från och med gårdagen “på riktigt” kilar stadigt. Det gör mig jävligt glad då hon är en extra stjärna på min himmel och henne vill jag skapa något väldigt häftigt tillsammans med.
Numero kaksi är en annan sorts vinst. En oerhörd sådan i någon slags form av bekräftelse av att det jag gör när jag skriver här faktiskt betyder något. Det är inte bara mental onani jag sysslar med alltså, och idag fick jag bekräftelse på detta genom att en vän delade med sig av ett trauma hen inte berättat för någon och sa att hen börjat bearbeta detta tack vare att jag skriver här.
En sån oerhörd stolthet känner jag, men inte över mig själv utan över min vän, och jag vet att du läser detta. Vilket jävla mod. Å jag vill påminna dig, mig och alla andra om att det INTE ÄR VÅRAT FEL.
Wow vilka grejer. Jag känner mig oerhört stark och glad idag. Perfekt imperfekt. Trots allt jävla elände som sker runtikring oss. Vill passa i och med detta på att skriva lite om krig.
Krig?
Eländiga förbannade jävla krig. Jag fullkomligt HATAR krig. (Har lärt mig att anamma mitt hat nyligen, och om det är något jag hatar så är det just krig & människor som skadar varandra.)
Men det krig jag vill skriva om som jag tror vi alla faktiskt bör utkämpam är det inre kriget, för oss själva. Inte emot. FÖR(!!!!). Många av oss bär på trauman, i oerhört många olika nyanser. Det är förjävligt att så många av oss är skadade och mår förjävligt på grund av dessa saker som någon gjorde, eller som hände oss i det förflutna.
Jag satt och körde bil från Södertälje till Nynäshamn igår. Fantastiskt vacker väg 225:an men i början av den så ligger en av Astra Zenicas borgar. Vilket jävla komplex för att tillverka alla dessa piller som vi skickar i oss för att undvika att titta på våra trauman, (jag kanske låter lite anti-medicin nu, och det är jag delvis men många mediciner vet jag faktiskt hjälper människor och det är jag för) för det är verkligen det jag tror händer i många situationer. Titta bara på hur jag självmedicinerade mig mot mina egna trauman, vad är skillnaden på det och få droger utskrivna av en doktor för att "ta bort den ångest någonting orsakar oss” istället för att ta itu med den underliggande orsaken?
Samtidigt förstår jag att det kanske inte alltid är möjligt, men för väldigt många av oss tror jag att vi tjänar på att ta ett djupdyk inåt, in i våra trauman och låta smärtan transformera oss. För vad är alternativet? Att bedöva sig in i döden? Att stänga saker inne tills vi exploderar?
Jag tror att denna värld hade tjänat på om fler av oss vågar gå tillbaka till de stunder i livet som gjort så jävla jävla ont och präglat oss, acceptera smärtan och förvandla den till en styrka. Att inte längre låta den skada oss. Att låta det förflutna vara det förflutna och i sårbarhet dela med oss av dessa för att hjälpa andra människor runtikring oss som en oerhörd jävla domino-effekt. Kanske hade världen sett mindre konflikt och krig då. Kanske hade vi haft lite mer “live and let live” attityd. Eller “love and let love” som jag helst skulle önskat.
Strax efter en kör förbi Astra Zenicas territorium passerar man infarten mot fängelseanstalten Hall. Undrar hur många av de som sitter därinne frihetsberövade som hamnat där på grund av sina egna eller andras ohanterade trauman.
Undrar om det modigaste en person kan göra är att blicka inåt i sitt mörker för att där hitta sitt eget ljus?
Jag pladdrar igen.
Inspirerad är jag iallafall. Inspirerad att fortsätta skriva här, inspirerad att följa magkänslan och passionen. Helvetes vad trögt livet är stundvis men för mig just denna dag är en dag av glädje, och jag klappar mig själv på axeln lätt tårögd över det jobb jag gjort. Jag känner mig faktiskt stolt över mig själv också, och det är hemskt att det finns lite skam kvar över att erkänna det. Min inre kamp kommer att fortsätta.
För mig, för dig, för favorit-Kalle, för kärleken, för alla bra anledningar en kan tänkas komma på.
Jag hoppas att du får en chans och kommer ihåg att fira dina vinster när de väl dyker upp också. För de kommer de att göra om du väljer dig själv.
Heja livet,
Från mitt hjärta till ditt.
Karl
Jag håller med dig om alla de kemiska mediciner som tillverkas, och som bidrar till att förgifta våra kroppar. Jag är helt övertygad om att naturen - Moder Jord - har i stort sett allt vi behöver för att helas plus att vi behöver göra vår inre "hjälteresa" och våga stanna upp och känna... vad det än är som ligger och skymmer själva livskraften. Och det gör ont, men det är också djupt befriande. Ha det gott! 🙏🏽🖊️☮️🤩
Så sant som det är sagt, du är definitivt en inspiration Karl - tack för att du delar med dig och har det kul på vägen.