Hönan & ägget, vilket kom först? Depressionen & missbruket har väl för mig på ett liknande sätt gått hand i hand i en nedåtgående spiral. Fast jag misstänker att det började redan innan min första kontakt med någon sorts drog. Otryggheten som varit en konstant medvandrare sen jag var liten är nog den största orsaken till att jag tagit de beslut jag gjort.
Otryggheten som jag misstänker startade redan innan jag var född hos mina föräldrar och deras föräldrars trauman, men kanske främst när jag med blodförgiftning fick ligga i kuvös utan mina föräldrars närhet i mina första dagar i livet. Har i efterhand förstått att de feberdrömmar som etsat sig fast så starkt i mitt minne är flashbacks till den perioden. Mardrömmar om en vit plats som är både mjuk och taggig, oändligt stor och extremt trång på samma gång. Svårt att sätta ord på, då jag inte hade ord att minnas med då, bara diffusa bilder och känslor av panik.
Att inte uppleva min mammas famn och att det fanns någon där i de första präglande stunderna har med största säkerhet satt sina spår hos både mig och mina föräldrar. Att de båda arbetade på flyget och försvann veckovis, ibland samtidigt, har nog inte bidragit på ett positivt sätt.
Samtidigt när jag skriver detta så märker jag att jag börjar jämföra mina trauman med andras, som jag upplever ha mycket “värre” trauman än jag, och så noterar jag hur jag förminskar mina egna upplevelser jämfört med andras, när jag samtidigt vet att det inte går att jämföra.
Något jag övar på nu när dessa känslor av både ångest och oro dyker upp är att påminna och intala mig själv om att jag är OK, jag är säker, jag är trygg. Men resan dit är inte spikrak. Idag har det tagit hela dagen att komma dit då jag är så van att försvinna in i ångesten och oron. Eller att dämpa dessa symptom med främst marijuana. Övar på att hålla mig själv och acceptera att det är vad det är just nu. Det finns ingenting jag kan göra för att påskynda denna process. Övar på tålamod.
Det är svårt och det är jobbigt, så mycket tankar och känslor just nu. Känner mig överväldigad, känner mig utmattad. Känner mig otrygg. Stundvis deprimerad. Men också hoppfull.
Minns att jag såg Jim Carrey prata om depression. Han bröt ner ordet, och pratade om att det är just att sig själv “de-pressure”, alltså släppa på trycket som en sätter på sig själv. ÄR och BÖR-värde som jag åter och åter jiddrar om. Är övertygad om att dessa är nyckeln för mig framåt, att inte sätta BÖR-värdet för långt från ÄR-värdet just nu innan mitt system har fått starta om och justerats ordentligt.
Depressionen tog nog tag om mig ordentligt när min kära mormor gick bort. Hon var som en tredje förälder när inte mamma och pappa var hemma, och när hon försvann så försvann en viss mån av trygghet jag hade kunnat hålla i under min uppväxt. Detta var några år efter att mina föräldrar skiljt sig vilket jag intalat mig var något positivt då jag tyckte att de bråkade väldigt mycket, men såhär när jag tänker på det nu så ställer jag mig skeptisk om det var något positivt, åtminstone från trygghetsperspektivet. Sen är det väl som med allt annat att när allt är bra så märker man det inte förräns det är dåligt, att när det är medvind så går allt som på räls men när man jobbar i motvind, först då blir det jobbigt.
Känner mig spretig i skrivandet, spretig i allmänhet. Vill så mycket men orkar inte. Skriver detta inlägg två dagar efter det förra och blev dålig igen. Trodde det var en förkylning men vet inte om det kanske är min kropp och psyke som gör någon sorts utrensning. Har inte direkt valt att försiktigt doppa tån i detta läkande utan dykt huvudstupa ner, så att förvänta sig något annat var nog naivt.
Är ändå glad för att jag gör detta och delar med mig, har fått en oerhört stark respons från så många olika håll, känner mig oerhört tacksam för det. Känner mig oerhört stärkt och faktiskt, trygg, i att folk uppskattar det jag skriver och det ger ordentliga vedklabbar i min inre eld må jag erkänna.
Skrivandet är en ny sorts trygghet där jag får läka och dela med mig av det som pågår inuti, som jag i andra stunder inte har lika lätt för att samtala om. Äntligen har jag ett sätt att ventilera ut alla år av övertänkande och analyserande som jag vet att jag inte är ensam om, då många har gett mig just den feedbacken. Vill att ni ska veta att jag uppskattar och läser alla kommentarer jag får, även om jag inte svarar. Jag accepterar att jag blott är en människa, och just nu går jag igenom någonting som är en inre uppförsbacke. Orken räcker bara så långt.
Idag är jag oavsett humör glad, för min bästa vän och vapendragare har fått en son och det är helt magiskt är så glad för deras skull. Så idag är en bra dag. Välkommen till världen S!
Fick upp i huvudet ett mantra som heter “Hoʻoponopono” vilket är Hawaiianska (?) och innebär att man upprepar: “Förlåt, snälla förlåt mig, tack, jag älskar dig.” till sig själv om och om igen för att läka inombords.
Var snälla mot och förlåt er själva, det blir enklare så.
Från mitt hjärta till ditt,
Karl
Ho ponopono 🙏
Jag älskar dig❤️❤️❤️