Hej, jag heter Karl och hur fan blev jag beroende? Del 3
Snart sex månader av nykter tillvaro har passerat
En sorg kom över mig häromkvällen när jag hade parkerat bilen efter att ha träffat J’s bror och spenderat kvällen med pizza, hockey-final och bastu hos honom och hans respektive. Medans jag gick från bilen hörde jag sorlande röster komma ner för en trapp bredvid där de skrattades och stojades lite onyktert, och en slags nostalgisk känsla träffade mig i hjärtbalken.
Någonstans så känns det väldigt skönt att ha spenderat snart sex månader i helt nyktert tillstånd. Mitt liv och mitt psykiska välmående är på en mycket bättre plats än den var tidigare. Samtidigt någonstans så målar jag upp det förflutna stunderna av onykterhet som stundvis väldigt trevliga. Sociala sammanhang av skratt och glädje där en lite lullig kan skratta och skojas på ett litet mer avslappnat sätt, kanske. För det är skitsvårt att jämföra det som är nu med det som varit, och jag vet att den väg jag behöver gå framåt är i nykterhet.
Det känns sorgligt för jag var en person som älskade att festa, jag fäste (halvt ointentionell ordvits) till viss del min identitet till detta och att vara en liberal person när det kom till berusningsmedel, då jag både tyckte att det var roligt och väldigt spännande, då det finns aspekter (som inte har med mitt beroende att göra) hos t.ex. naturmedicin som varit oerhört givande. Jag utforskade i början av min relation med drogerna mitt medvetande och lyckades komma närmre mig själv och expandera min relativa förståelse för saker och ting med hjälp av dem. Problemet blev när jag använde det argumentet i mitt huvud för att rättfärdiga mitt missbruk. När jag drog en lina ketamin och intalade mig själv att jag utforskade medvetandet när jag egentligen flydde från de obearbetade känslor jag bar på inuti. Istället för att möta livet på dess villkor och ta itu med dessa saker som tyngde ner mig så drog jag täcket över huvudet och låtsades som ingenting.
Stundvis har ketaminet å andra sidan hjälpt mig med depressionen. Jag hade som jag skrivit om tidagre så länge jag levt tills förra hösten känt som en muskelspänning runt mitt hjärta, vilket kanske låter konstigt, och nu när jag skriver om det snart ett-och-ett-halvt år senare känns det som en avlägsen dröm, men det var min verklighet och också en del av anledningen till att jag hanterade vardagen som jag gjorde. Det kändes lite som att en hand låg sluten runt mitt hjärta och klämde åt, rent fysiskt. Men en kväll efter att jag tagit detta preparat som har både muskelavslappnande och anti-depressiva egenskaper så låg jag på soffan och gick inåt, som jag gjort flera gånger tidigare. Jag fokuserade på mitt hjärta och använda mig av tekniker jag lärt mig tidigare och andades “igenom hjärtat”. I detta så släppte helt plötsligt spänningen jag känt. Som en muskelknut som äntligen släpper var känslan. Jag vet inte om denna “muskelknut” suttit där länge eller om den uppstått som ett resultat av att stänga saker inuti.
Det jag vet är att någonting släppte, vilket jag är väldigt glad för idag. Jag tror att det finns mening med allt, och då har min personliga resa gått från att vara “hardcore-ateist” som jag själv namngav det till en andlig anarkist. Jag har inte en aning om hur vår verklighet fungerar och jag tänker inte igen vara så pass arrogant att påstå att jag vet hur saker och ting ligger till. De upplevelser jag haft genom min livsresa har öppnat någon slags ridå där jag inte kan förneka det gudomliga, det magiska.
Sorgen som sköljde över mig kanske var en saknad av att stundvis kunna blunda för det som sker i världen runtikring. Att blunda och låtsas som att människor inte utnyttjar varandra. En saknad av sociala sammanhang och stora fester, som jag älskade.
Medans jag skriver detta så får jag se det som en ny utmaning. Att skapa dessa tillfällen och vara i dem i mitt bästa tillstånd. Att bara få vara mig själv ohämmat. För skillnaden nu mot då är att jag inte längre känner mig som ett tomt skal. Svårt att sätta ord på men det är som att saker och ting inverterats. Jag flöder naturligt inifrån och ut nu och jag vägrar att sluta.
En stor utmaning som jag ser väldigt mycket fram emot är Norbergfestivalen där jag ska volontära i sommar. Experimentell musik och party, helt nyktert. Kommer inte vara några problem känner jag, tvärtom kommer det bli jävligt roligt. Så jag bär den här sorgen paradoxalt med glädje. Baksidan med onykterheten är inte ett dugg sexig. Att spendera mer tid bakfull, eller såsig och dopaminlåg efter för mycket gräs, eller svag och behöva möta känslor efter ha bedövat mig med ketamin. Jag är färdig där.
En inspirerande person på ett NA-möte berättade om hur han tagit sig tillbaka till sociala situationer där andra dricker och hur han nu uppskattar det. Det gav mig glädje och jag vet att jag också kommer kunna uppskatta det. Det finns så mycket annat fint i livet än berusningsmedel, och jag är i en ny utforskande fas i livet.
För jag blev beroende delvis för att jag älskade att festa, vilket kanske bottnade i att jag älskade att kunna fly från de jobbiga känslorna. Dessa känslor som fortfarande dyker ypp i form av ångest, skam, ilska m.m. Skillnaden idag är att jag låter mig själv känna dem, för de dyker upp av en anledning. Jag balanserar vidare och lär mig under tiden och hoppas att min resa kan inspirera någon annan som bär på obearbetat mörker. Å jag tror starkt på att mörkret definerar ljuset å lite vice versa, har vi inte låtit mörkret vi burit på “marinera” oss, alltså att ha mött och förvandlat vad vi nu gått igenom för motgångar och tungt burit på inuti till styrkor så tror jag att det är svårt att skina på riktigt. Sen tror jag inte att min sanning nödvändigtvis är din sanning, kanske är det på ett annat vis för dig, och är inte det jävligt fantastiskt?
Hur som så är denna sorg jag mötte en del av mörkret som jag låter passera, jag accepterar livet på livets villkor och gör mitt bästa för att hantera det. Vissa dagar går det bättre, och andra sämre. Vad vore livet utan kontraster?
All kärlek åt alla hela tiden!
Från mitt hjärta till ditt,
Karl
Ja du Kalle, livet livet! Det är fint att få följa med i dina tankar om det som varit , är just nu och vad du tänker om framtiden. Vi lär oss alla längs vägen hela livet och vi lär av varandra. Härligt att du vill dela med dig, det är inte alla som törs.