Har egentligen inte lust att gnälla här.
Men världen är skev och det är illa tvunget att kritisera, somliga behöver ifrågasätta maktens beslut, oavsett tillhörighet. Jag är närmre vänster än högern men identifierar mig som anarkist och ser styrkor i båda filosofier men motsätter mig starkt människors rätt att bestämma över andra.
Hur som helst har jag märkt att jag grävt ner mig i en mental negativitetsgrop när jag bara fokuserar på detta så kommer, i enlighet med den första Karlskrönikan, slänga in lite verser i form av poesi så att jag får försöka skapa skönhet ur kaoset och samtidigt läka mina inre sår. För mig är kreativt utlopp ett måste, vet inte om det är såhär för alla.
Vill bli bättre på att skriva, både dessa texter, och poetiska sådana. Låta det vara så rått som möjligt för att essensen ska finnas kvar genom verkets livstid. En “slumpmässig” tanke som just slog mig är att konst, åtminstone för mig, existerar i så många former. Fotboll kan vara en konstform lika mycket som jazzmusik kan vara när bägge konstnärer improviserar med sina förmågor, och tänker att det beror lite på utövaren/konstnären om det är konst eller inte, på intentionen om det är för att vinna, eller för att ha kul och för att det är den man är.
Vad vet jag.
Jag vet att jag försöker improvisera mig fram så mycket jag kan genom denna bajsmacke-buffé vi kallar livet. Hon har sin skönhet och många glimtar av livslust dock, det vill jag ge henne, men för mig har det många gånger varit en inre uppförsbacke. Men ångrar ingenting av det, jag är den jag är och det är jag glad för.
Det är många faktorer ju äldre jag blir jag behöver ta hänsyn till, och att kunna ändra åsikt och erkänna misstag är två av de förmågor jag nog haft mest nytta av. Det har nog gjort mig mer ödmjuk än jag var i min ungdom. Känslan av vilsenhet var påtaglig under det kapitlet av livet, även om jag inte förstod det då.
Många pratar om att vara sig själv, och att vara autentisk, men är inte det någonstans en ursäkt att fortsätta vara som en alltid har varit?
Strävan att bli bättre, och att göra bättre har nog inte hjälpt min ångest nämnvärt, men för mig är det någonstans en självklarhet. Som jag skriver i min bok tror jag att vi precis som naturen växer, och när vi slutar växa så vissnar vi och dör. Livet är kort, och oavsett vad vi tror på tycker jag att det är vårat ansvar att göra det så bra för oss själva, och alla andra som möjligt.
Därför tänker jag klaga en gnutta mindre här och ämnar att låta skönheten genomsyra dessa inlägg och de dikter jag slänger upp.
Allt gott mina vänner,
Karl