///BILDEN HAR INGENTING MED NÅGONTING ATT GÖRA OCH SAMTIDIGT NÅGONTING MED ALLTING PÅ SAMMA GÅNG!?//// (geniet till artist okänd)
Jeeeeeeeepp.
Vi fortsätter tråden här, å jag hoppas innerligt att det gnisslas tänder av denna text men det är nog att hoppas för mycket. Människorna (och demonerna!!!) jag vill ska läsa denna text är väl högst sannolikt just de som inte kommer att läsa den.
MEN SKAM DEN SOM GER SIG!!
Gick och funderade sådär djupt som jag brukar på promenaden till mitt första äventyr i kollektivtrafiken ensam på många år. På denna bussresa utdelades till eder trogne till och med applåder, då de nya skräp-bussarna (fick i efterhand höra från min kära syster att detta inte var ovanligt) som köpts in har en lucka ovanför mittdörren som gärna lossnar.
Jag och en annan driven herre gav oss på att få fast den då det kändes halvbra som elektriker att ett stort stycke plåt hängde i en massa kablar dinglandes. Hjältar kallade de oss och applåderade. Jag tror inte ens att vi delade en blick med varandra men klämde mitt finger, det gjorde han min nyblivne vapendragare. Märklig grej men ändå en kul start på dagen. Har även haft en bra dag allmänt då jag börjat på nytt jobb och lämnat det förflutna bakom mig!
Sidospår åsido så går jag där och grubblar som jag gör. Kugghjulen maler på idéer om hyckleri, och nånstans där slår insikten mig att om det är någonting som verkar ligga i människans natur så är det ändå dubbelmoral.
Denna dubbelmoral som verkar vara lika självklar som alla förbannade orpon i trafiken som kör som idioter och förstör för MIG. Karl Green, detta fulländade (självutnämnda) helgon som gör allting helt perfekt hela tiden…
Sanningen är ju, självfallet, objektiv och jag är dess utnämnde kommunikatör om ni inte har förstått det ännu.
Det skulle aldrig hända att jag råkar missa att jag själv ska svänga av och gör en tabbe, för jag är ju som sagt höjden av mänskligheten, men ibland sätter jag mig i er vanliga, dödligas skor och försöker känna medkänsla. Det är svårt.
När ni sitter där och skriker på alla dessa idioter som bara förstår för er, tänker ni aldrig på att ni själva också gör misstag?
Såklart att ni gör. Där hamnar vi alla (utom Karl den fulländade, men jag skriver fortsatt vi för att ni ska känna att jag är en av er, lite härligt folklig sådär) och en gång i tiden innan min fulländning lärde jag mig om något som kallas skuggarbete som går ut på att det vi stör oss på hos andra ofta är kvalitéer vi bär själva.
Om det är sant eller inte, det vet ju jag, men jag tänker att vissa sanningar är bra att nå insikt om själv, så det tåls kanske att funderas lite på. Min egen upplevelse i ett liv för längesedan är att för mig så stämde det ändå väldigt bra, och dessa ilske och irritationsmoment blev som portaler av insikt som ledde mig djupare in i den träskvarelse som då var Karl Green.
En lärorik resa och dubbelmoralen även om den (såklart) inte existerar inuti mig längre så kan jag ibland fortfarande höra dess ekon inuti. Kanske är det så att denna dubbelmoral där vi beskyller andra och blir irriterade på saker vi gör själv, för att vi bär på någon sorts skam kopplat till det.
Är det en rädsla för att misslyckas? Att göra ett fel och så helt plötsligt spräcks den ballong av uppblåsta och perverterade självbild vi bär på, och helt plötsligt faller världen samman?
Det är ju oerhört viktigt att definera att jag är si och jag är så, och om jag gör si kommer folk att tänka så och det är ju som sagt oerhört viktigt.
Själv har jag ju aldrig varit en ego-centrisk offerkofta så jag vet inte riktigt hur det är…men SKULLE jag ha varit det så tror jag att vägen framåt någonstans ligger i att ta ansvar för sin livssituation och att sluta skylla på externa omständigheter, rikta den där ilskan som ni, jag menar vi, är så snabba med att rikta mot andra människor i t.ex. trafiken, på att ta reda på vilket liv det är vi vill leva och göra allt i vår makt och förverkliga detta?
Innerst inne, även om din identitetslök har många tjocka och syrliga lager, är min övertygelse att vi alla egentligen vet precis vad de behöver göra för att förändra den situation vi befinner oss i till en mer önskvärd sådan. Det första steget är nog ändå att acceptera sig som denna identitetslök och bestämma sig för att göra en riktigt skön, och eventuellt fransk, löksoppa av den.
Hur ni väljer att förädla er själva vet jag inte, själv hatar jag t.ex. lökig musik. Samtidigt så skulle jag klassa den skiva, eller åtminstone det jag sjunger och mina texter, som karamelliserad lökighet, vilket ABSOLUT är bättre än vanlig lök. Det fattar ju vem som helst för att generalisera lite friskt.
Frisk vet jag inte om jag är, eller denna värld. Trots det känner jag mig starkare än någonsin, för jag har tugga för tugga konsumerat livets bajsmacka denna säsong av livet jag befinner mig i, och förhoppningsvis har jag fått i mig hela snart. Om dubbelmoral ligger i mänsklighetens natur har jag självklart svaret på men det håller jag för mig självt, ni behöver också få dra slutsatser och filosofera en gnutta;
Jag kan ju inte hålla allt det roliga för mig själv.
Det är en bra dag idag och imorgon(idag när detta släpps) fyller jag halvvägs till 70. Det ska jag fira med att ta det sååååååå lugnt med en löpande stackars gullehund och leka lite techno med mig själv på HÖG VOLYM. Kanske karamellisera mina låttexter ytterligare.
Vi får se. Kanske har jag då även löst “bankproblemet” för mitt aktiebolag (snart är jag direktör, som jag längtat!)
Vi ber för att morgondagen blir lite bättre för alla så hoppas jag att de eventuella symboliska bajsmackor ni käkar tar slut snabbt och smärtfritt!
All kärlek till alla!
Eder,
Karl