Senast jag bloggade, var för en halv livstid sedan. Då bloggade jag under namnet Blondinkalle av anledningen att jag och min gamla vän F under gymnasietiden hade gjort ett vad med två andra vänner, M och I, om att vi skulle vara nyktra i 40 dagar. Det kändes lite som ett sammanträffande när jag insåg detta idag. Vilken konstig grej att jag ungefär 16 år senare skulle blogga om samma sak av en helt annan anledning.
Då älskade jag att festa, och med festa menar jag att berusa mig och få släppa på kontrollen. För det var nog det, förutom dopaminkickar och berusningen i sig, som var det som tilltalade mig, och festa det har jag fortsatt med fram tills i höstas då jag fyllde 33 och firade min födelsedag. Sen dess har det berusande festandet upphört, speciellt i och med insikten om missbruket i November. Röka gräs fortsatte jag med in i det sista. Några dagar efter mitt första NA-möte till och med då jag hade kvar gräs hemma.
Hursomhelst, under mitt förra bloggande var vadslagningen om att vi skulle klara 40 dagar utan alkohol, vilket vi inte gjorde utan vi klarade 30 om jag minns rätt. Vilket är rätt absurt som gymnasie-elev. Vi var nyss fyllda 18 så kanske hade med det att göra men idag är insatserna lite annorlunda för mig. Jag förstår att om jag fortsätter att missbruka droger av någon sort så kommer det att sluta illa, speciellt om jag vill att favorit-Kalle ska bli verklig. Blondinkalle var den blonda sterotypen. Blåögd och naiv. Lätt korkad. För det som började där utmynnade i ett missbruk och ångest från helvetet, och jag misstänker starkt som jag varit inne på i tidigare inlägg att den ångest jag medicinerat mig själv mot också, om än bara delvis, även orsakats av detta missbruk. Likt ormen som sväljer sig själv.
Jag ser saker mycket klarare nu, jag känner mig starkare idag än vad den personen jag var då låtsades att vara. Blondinkalle bar inte på speciellt mycket självinsikt alls, utan livet rullade på och den där naggande osäkerheten inuti den kunde jag döda med alkohol, och senare med gräs och ketamin.
Ketamin, det drömde jag inatt om att jag tog i stora mängder. Denna substans som använts till att bedöva hästar har jag missbrukat en hel del de senaste åren. Det var en sådan frigörelse att för en kort stund få andrum från alla de obehagliga känslor jag bar på och komma i kontakt med en annan version av mig, som inte var nedtyngd av det mörker jag hade inuti. För det är en dissociativ drog, som har anti-depressiva effekter påvisade av vetenskapen, och med den deppression jag burit på så självmedicinerade jag mig, vilket faktiskt har hjälpt mig att släppa taget om saker, men suget inuti att fly mina känslor var för stort för att kunna hålla det kontrollerat, som jag lovade mig själv att jag skulle vara när jag började med droger.
Alltid har jag haft koll och varit försiktig, fram tills denna substans. Kom just att tänka på Matthew Perry från Vänner som dog ensam i sin bubbelpool. Han hade bl.a. ketamin i blodet har det visat sig. Han ville bli ihågkommen för det han gjort för att hjälpa andra missbrukare och inte bara som Chandler från Vänner. Vi får hoppas att det är sant.
När jag fick reda på detta så var det en mången ångest som kom upp till ytan. Jag vet inte vad som hade hänt om jag hade fortsatt, och jag är glad att det inte längre är en del av mitt liv. Det kändes konstigt att vakna och reflektera över det jag drömt. Det var en stökig dröm där jag festade i något höghus och alla hade små ampuller med keta, det kändes smutsigt på slutet och jag minns inte detaljer, jag är väldigt glad över att det var en dröm såhär senare på kvällen, för imorse kändes det mest konstigt och jag hade inte hunnit smälta det.
Märkligt nog, nu när jag tänker på det, är att jag inte ångrar någonting. Jag har gjort de val jag gjort och det är som det är, men jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv jag inte hade kunnat göra om jag inte hade missbrukat. Jag kommer att tänka specifikt på en upplevelse som kanske hade kunnat ske på annat sätt, men hur det hände för mig var att jag alltid haft en “spänd” känsla i bröstet- i skrivande stund har jag svårt att minnas hur det kändes men det var som att någon klämde lite lätt på mitt hjärta konstant. Som att hjärtmuskeln hade en muskelknut eller något liknande på sig. Vet inte om detta är inbillat men efter en kväll då jag hade tagit ketamin och låg på soffan och mediterade och gick in i mig själv som jag stundvis gjorde under rus, så slappnade jag aktivt av i min kropp, och kom till spänningen jag kände i bröstet. Jag låg där på soffan och andades intentionellt och efter en stund var det en liknande känsla som när en muskelknut löses upp och muskeln slappnar av runt mitt hjärta.
När jag skriver detta känner jag nya, eller gamla, spänningar i hjärtat och blir påmind om hur det var tidigare, men efter detta så var det borta, och oavsett vad så får jag nu chansen att dela hur mitt missbruk tytt sig, och eventuellt kunna inspirera någon annan som känner igen sig i det jag skriver, eller något.
Nu ska jag mata denna kära varg till valp och sedan åka iväg på ytterligare ett NA-möte.
Önskar dig en skön tisdagskväll!
Från mitt hjärta till ditt,
Karl
💪👊💪👏